I lördags var det äntligen dags. Äntligen fick man chansen att slutföra detta "projekt" som funnits med mig en lång tid, både på gott och ont. Är nöjd över att jag tränat så pass mycket som jag gjort, men missnöjd med att jag egentligen tränat för lite och onkonsekvent, vilket då och då gett mig ångest. Nu fick det bära eller brista, jag visste att när dagen var över så skulle även detta vara över, hur det än gick i loppet.
Hur gick det då i loppet? Mitt mål var att springa på fem timmar och jag sprang på 4 timmar och 25 minuter, vilket är radikalt mycket bättre än förväntat. Därför är jag sjukt nöjd. Utöver det är jag mycket nöjd att jag orkade med hela loppet, att man rent mentalt lyckades fortsätta fast det gjorde så in i helvete ont efter cirka 2 mil. Varje steg smärtade hårt, men jag var fast besluten att fortsätta. Därför är jag stolt över mig själv. Sammanfattningsvis kan man säga att det var inte konditionen detta lopp hängde på, blev aldrig speciellt andfådd, utan det är huruvida benen orkar med dessa 4,2 mil. Det man faktiskt gör är att misshandla och slå sönder musklerna i benen och ingenting annat. Nu visade det sig att jag orkade det så jag är mycket glad och lycklig.
Så här måndagen efter är jag väldigt stel och sliten i benen, men klarar ialla fall av att gå och cykla så helt handikappad är jag ej, om än något såklart. Diverse skavsår, blåsor under fötterna, skavsår på ljumskarna, bröstvårtorna samt insidan av överarmarna är väl ialla fall tecken på att man gjort något extraordinärt.
Hur gick det då i loppet? Mitt mål var att springa på fem timmar och jag sprang på 4 timmar och 25 minuter, vilket är radikalt mycket bättre än förväntat. Därför är jag sjukt nöjd. Utöver det är jag mycket nöjd att jag orkade med hela loppet, att man rent mentalt lyckades fortsätta fast det gjorde så in i helvete ont efter cirka 2 mil. Varje steg smärtade hårt, men jag var fast besluten att fortsätta. Därför är jag stolt över mig själv. Sammanfattningsvis kan man säga att det var inte konditionen detta lopp hängde på, blev aldrig speciellt andfådd, utan det är huruvida benen orkar med dessa 4,2 mil. Det man faktiskt gör är att misshandla och slå sönder musklerna i benen och ingenting annat. Nu visade det sig att jag orkade det så jag är mycket glad och lycklig.
Så här måndagen efter är jag väldigt stel och sliten i benen, men klarar ialla fall av att gå och cykla så helt handikappad är jag ej, om än något såklart. Diverse skavsår, blåsor under fötterna, skavsår på ljumskarna, bröstvårtorna samt insidan av överarmarna är väl ialla fall tecken på att man gjort något extraordinärt.
Tejpning av foten innan loppet.
Innan loppet, försöker klura ut hur tidschipet ska sitta.
Precis innan jag går till startfållan
Så här glad kan man ju vara på den beryktade västerbron
Det fanns en stins!
3 minuter efter målgång, 4,2 mil i benen. Mer glad än trött verkar det som
Lite mer samlad, kanske en halvtimme efter målgång
Det var allt från ett av mitt livs största prestationer. Tack till Mor, bror, Sara, Clara och Constanza som var ute och stöttade i spåret. Tack även till alla andra som följt och stöttat på tv och i tanken. Att veta att ni gjort det värmer och glädjer samt gav mig en extra kraft därute i loppet!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar