Gamla jobbet...

Hur mycket det än kan ha sett ut som att jag ogillade stålverket, så saknar jag det. I en period hatade jag det, men det grodde på mig och tillslut gillade jag det skarpt. Nu saknar jag gubbarna, ugnen, röken, tungmetallerna, legeringarna och allt det andra. Inte minst saknar jag det faktum att det där åtminstone var en någorlunda sjysst atmosfär mellan chefer och arbetare. Även om jag vet alla problem med t ex Risto så är han inget emot chefen på det nya. Där är det som en blandning mellan lågskolenivå och militär diktatur. Frihet under ansvar existerar knappast. Förvisso börjar det ta sig friskt med själva sysslorna så kanske blir det bättre när man upprepat femtioelva gånger att man faktiskt kan sitt arbete. Hursomhelst saknar jag stålis, jag saknar också farsan och att jobba med honom.