Dåligheter

Under i princip hela mitt vuxna liv ( tror jag lämnar barndomen därhän, den ska vi inte tala om) har i stort sett alla man vågat öppna sig för på ett eller annat sätt svikit, dragit sig undan och försvunnit. Det har ju gjort det skitsvårt att öppna sig för någon, varje gång har man blivit bränd, tokbränd oftast. Hur ska man våga nånting då liksom? Bränd, bränd, bränd, bränd, bränd och bränd. Denna gång trodde jag att så var på väg att ske och försökte pressa fram någon form av svar innan det skedde, till råga på allt gjorde jag det givetvis även när jag var full som ett as, vilket inte är speciellt smart. Tyvärr minns jag inte allt som skett på grund av detta, vilket gör det ännu svårare att hantera. Minns dock det här "halv-tre"-missförståndet, trodde ju att du ville jag skulle komma när du svarade precis den tid som jag sa jag ville komma, alltså halv tre...men du ville ju inte det, så det är ju inte det missförståndet som är det stora problemet i detta, men var ju lite där det började för min del. Bollen rullade därefter på helt utan att jag förmådde kontrollera den kan man säga.

I vilket fall blev slutresultatet att jag brände mig själv denna gång, så därför blir det ju bränd, bränd, bränd, bränd, bränd, bränd och brände mig själv. Knappast bättre. Är djupt ångerfull, mår skit, har tappat lusten till precis allt, orkar inte nånting alls längre. Till exempel har jag sedan torsdags endast lyckats äta följande:
1 portion pytt i panna
1 klunk blåbärssoppa
1 liten felixpaj
2 hårdbrödsmackor utan pålägg

Pratas om ljus i tunneln, undrar när det kommer?

Klarar inte av kärleken och det verkar som att ingen vill hjälpa till och lära mig den heller.