Im not there

Im not there är titeln på en film. En film om Bob Dylan, om hans liv i olika skeenden och gestaltningar. Men det är så mycket mer. Det är en filosofi om livet, Im not there, jag är inte framme än. Man vet att man inte är det, men var är framme? Vad är målet? Finns det något? Kommer vi någonsin fram? Är det kanske så att vi alltid är framme, att känslan av att inte vara det är själva essensen av livet? För vad händer om vi någonsin kommer fram? Är vi verkligen framme då?

Denna film, en film om Bob Dylan, en film om livet, är något av det mest lysande jag sett. Livet i sig självt är ju lysande, lysande och komplext. Man undrar, är jag framme än?

Rent filmiskt så handlar det om Bob Dylan i sex olika personers perspektiv. Personer som både är och inte är Bob Dylan, men samtidigt så solklart enbart är just honom. Enbart Bob Dylan, men ändå inte.
Vi har Heath Ledger som filmskådisen som får gestalta mannens kärleksliv. Vi har Cate Blanchet som gestaltar mannens mångfacetterade förhållande och kontrast till den verklighet vi lever i. Vi har Christan Bale som artisten som slog igenom som folksångare, något av grunden till det som komma skulle samt även det som fångar upp mannen när kontrasten till omvärlden blivit för stor. Vi har Marcus Carl Franklin som den vilsna pojken med stora drömmar som ständigt får kämpa sig fram i ett ständigt kringflackande liv. Vi har Richard Gere som Billy the Kid, den gamle mannen som försöker finna ro från jakten. Slutligen har vi Ben Wishaw som poeten Arthur Rimbaud som på ett sätt löper som en röd tråd igenom hela filmen.

Musikaliskt sett råder det såklart ingen tvekan om filmens briljans. Blev dock aningens förvånad hur väl utvalda låtarna var. De passade alla klockrent in i skeendena i filmen och bidrog till att göra hoppen i tiden helt smärtfria, ja rentav helt underbara. Musiken kan i detta perspektiv ses som det kitt som binder ihop våra minnen, våra olika liv, samt spacklet som mjukar upp kanterna mellan gårdag, nutid och tillochmed framtid.
Avslutar med ett citat:

"Drömmarna är det enda vi har, det är det enda naturen inte kan pervertera"

Kanske är det det som trots allt gör oss till den vi är, och på ett sätt alltid kommer vara.