Om den romantiska sjukan

Den drömmen, som aldrig besannats,
som dröm var den vacker att få,
för den, som ur Eden förbannats,
är Eden ett Eden ändå.

Hittade en gammal text som är värd att publicera. Den behandlar den så kallade romantiska sjukan, hur den ter sig och varifrån den kommer. Helt klart är att den på ett sätt är vansinnig, samtidigt som den på ett annat är fullständigt normal.Ett typexempel på hur den kan yttra sig är följande:

»Fastän hennes särk var av blaggarn, tycktes den honom vara av finaste och tunnaste battist; kring handlederna bar hon några glaskulor, men för honom skimrade de som äkta orientaliska pärlor; hennes hår, vilket till en viss grad stötte på tagel, föreställde han sig som trådar av glimmande arabiskt guld, vars glans fördunklade själva solens; och hennes andedräkt, som alldeles otvivelaktigt luktade åt nattstånden löksallat, tycktes honom från hennes mun sprida den ljuvaste vällukt.»

George Dumas har sammanfattat det rätt så bra i följande textstycke:

»Vi äro alla emellanåt — det är olika olika dagar — misstänksamma, så vi tro oss förföljda, svartsjuka, mjältsjuka, avundsjukt ärelystna,ömsom envisa principryttare, en annan gång impulsiva, låtande oss glida med intrycken, utan plan och system. Vi bära inom oss fröet, icke allenast till dårskaper, utan också till allt slags vansinne; och vinna vi en inblick i galningars själsliv, så finna vi med förvåning, hur litet som skiljer det sjuka och det sunda. Och vad mera är, den anpassning av själslivet till verkligheten, som ju vore den verkliga och fullkomliga sundheten, den uppnås ej heller av de normala. Vi grumla denna inställning, vi ledas alltjämt vilse av förutfattade meningar, av önskningar och drömmar. Dåraktigheten är regel, och själens fulla hälsa det mest sällsynta av undantag.»

Man vet ju vad man vill, vad man drömmer om och längtar efter. Tyvärr vet man inte alls hur man ska uppnå det. Av det följer en stigande frustration, en oro och en känsla av ensamhet. Man växlar mellan att tro det värsta till att hoppas på det bästa. Egentligen är det ju fullt normalt, men jävligt drygt. Samtidigt är det även fint på nåt sätt, men det gäller att försöka se igenom de tankar som grumlats av den intensiva drömmen och försöka tänka på hur det faktiskt är, hur verkligheten ser ut. Tyvärr tenderar man ju då att se den och framtiden, dvs sin önskan som ouppnåelig.

"Man lyckas icke få bukt med miliön, men rätta sig efter den är under ens värdighet. Hellre går en ärans man under. Eller i landsflykt från verkligheten. Så är det all filosofi begynner. Att »gå in i sig själv» blir en utväg ur ett olidligt livsläge. En ersättning för ens vanmakt att gestalta det yttre livet. Likaså vid allt som kallas »det andliga livets fördjupning». Insatser som hämmas tvinga en inåt, hem till ideal och illusioner."

Så är det ju såklart. Man flyr in i sig själv, på gott och ont. Sen har man mage att kalla sig för ensam. Men det tycker jag man får. Det är ju det man är.

.

Dedikerad till ni som skrattar er fram till er sjukt seriösa, ni som får folk att undra om ni borde få gå lösa, ni som alltid gör fel och aldrig är perfekta, spelar inga spel och skiter i det korrekta, ni som vågar vara sneda och defekta.