Måndag-tisdagsopepp

För tillfället känns det mesta rätt så trist för att utrycka sig milt. Sover tokilla och har svårt att äta och så vidare. Känner liksom att det finns ingen anledning att kliva upp ur sängen längre. Jag vet det låter jäkligt tråkigt, men vill bara säga det.
Sitter mycket och lyssnar på musik och studerar texterna, vilket iofs är skoj, men föga produktivt. En favoritrad är från "Mannen i den vita hatten" som går så här:

Och han som stirrar ut från spegeln
det kan väl inte vara Jag?
När blev jag så ful & trött & gammal
så ensam, feg och svag
& när man hatar den man blivit
& man föraktar den man var
så finns det ingen Gud i världen
som kan ge dig något svar
förutom: Vi ska alla en gång dö...

Kanske låter det deppigt, men det är bara för den är tagen ur sin kontext. Titta bara på en annan rad så förstår man lite mer:

Så du tog min hand i vimlet
och sa: älskling allt är skit
och mitt cyniska hjärta flimrar
när mitt livs kärlek drar sin kniv
Du sa: Vi följs väl åt till himlen
men gör det bästa av vår tid
och jag hör klockorna som ringer
för världens äldsta raggningsreplik
Du sa: Älskling vi ska alla en gång dö

Kanske var lite deppigt i alla fall, hehe, men låten är fin ändå. Bättre än de flesta, så för er som inte hört den, ladda ner och lyssna. Kom inte heller med nåt strunt om att "jag gillar ju inte Kent". Det är bara för att du i så fall blundar för vad dom säger.

Själv har jag skrivit en ny dikt, men den vart bara skit, så skickar därför upp en annan som jag skrev för längesen. Den heter "Soldaten" och handlar nog om hur det känns att se hur alla andra har allt du vill ha, men du har ingenting. Men jag vet inte egentligen. Nåt är det i alla fall:

En soldat med kulan i sitt bröst, en gammal kliché som söker tröst.

lungan spräckt har tappat sin röst, skriker ändå, men ingen hör

hur kroppen, liten, svag och skör, rämnar, faller, sjunker och dör

sjunker och dör

Leran är kall men värmer ändå, det kan ingen annan förstå

för de har alla ett fasligt sjå att hålla sig uppe och ifrån

de som betalar deras lån, ja nästan som ett elakt hån

ett elakt hån

Hellre jordens kalla mull, hellre dö för deras skull

hellre falla handlöst omkull från deras falska liv,

från, lyckan, så depressiv. Ett konstigt perspektiv,

men det är soldatens direktiv

soldatens direktiv

Jag måste skaffa ett jobb! Så är det ju egentligen.

Hejhopp långkalsong!