Eftersom vi ju inte orkade trängas bland pöbeln på medeltidsveckan så passade jag på att ikväll beskåda Trix lilla eldshow nere i St Karins ruin. Väldans trevligt såklart, men man måste ju vara medveten om att, även om de är duktiga och mycket duktigare än jag både skulle kunna bli och skulle vilja vara, så är de ganska over-rated. Finns ju nästan en kult i sverige om dem; duktiga är dem, men det finns så oerhört mycket större och bättre eldshower på vår jord. Men man ska ju ta dem för vad de är, top of the line amatörer. Inte fy skam det! Dock lite tråkigt att dem inte törs låta hosorna brinna mer än max fem sekunder. Rätt så trevliga att dricka bärs med dock.
Återupptäckte en låt också. Alltid lika roligt. Lisa Ekdahls briljanta "Dom Band som binder mig":
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Då jag vet att jag gjorde allt jag kan
Ger jag mig rätten att ge upp
Det blir aldrig bättre
Vi kommer aldrig närmre
Vi är aldrig starkare
Än vår svagaste punkt
Kedjan är svag
Då länkarna felar
Och bojan runt foten väger tungt
Jag vill aldrig va något tungt för dig
Som hindrar dig från att resa dig upp
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Jag vill inte snärja dig, binda dig
Även om du säjer att jag får
Nej jag vill bara kyssa dig på munnen
Och säja tack för allt innan jag går
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Då jag vet att jag gjorde allt jag kan
Ger jag mig rätten att ge upp
Det blir aldrig bättre Jag vill alltid närmre
Längtans trådar snärjer oss som vill mer
Bunden till händer fötterna bundna
Tyngda faller vi ner
Och jag vill aldrig va nåt tungt för dig
Som hindrar dig från att resa dig upp
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Jag kan inte stanna du måste förstå
Kyssar och tack men nu måste jag gå
För jag vill inte vara din fångvaktarinna
Kyssar och tack,
det är hög tid för mig att försvinna
För dom band som band mig här,
har jag långsamt löst upp
Ska jag långsamt lösa upp
Då jag vet att jag gjorde allt jag kan
Ger jag mig rätten att ge upp
Det blir aldrig bättre
Vi kommer aldrig närmre
Vi är aldrig starkare
Än vår svagaste punkt
Kedjan är svag
Då länkarna felar
Och bojan runt foten väger tungt
Jag vill aldrig va något tungt för dig
Som hindrar dig från att resa dig upp
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Jag vill inte snärja dig, binda dig
Även om du säjer att jag får
Nej jag vill bara kyssa dig på munnen
Och säja tack för allt innan jag går
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Då jag vet att jag gjorde allt jag kan
Ger jag mig rätten att ge upp
Det blir aldrig bättre Jag vill alltid närmre
Längtans trådar snärjer oss som vill mer
Bunden till händer fötterna bundna
Tyngda faller vi ner
Och jag vill aldrig va nåt tungt för dig
Som hindrar dig från att resa dig upp
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Jag kan inte stanna du måste förstå
Kyssar och tack men nu måste jag gå
För jag vill inte vara din fångvaktarinna
Kyssar och tack,
det är hög tid för mig att försvinna
För dom band som band mig här,
har jag långsamt löst upp
Känns som att det var nog så jag borde gjort. Men man kan inte ångra det förgågna. Behövde göra så som jag gjorde av förklarliga skäl.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar