Hittade en gammal trevlig essä

Hittade en gammal inlämningsuppgift som gjordes nån gång våren 2007. Rätt så bra faktiskt. Saknar att plugga en hel del. Hursom, håll till godo:

Repatriering av kulturföremål

Innan man diskuterar denna komplicerade fråga måste en definition av begreppet göras. En stabil definition måste helt enkelt utgöra ramverket för den debatt som kommer att föras. Konceptet repatriering av kulturföremål består av två viktiga begrepp vars innebörd måste vara klargjord. Dessa är:

1. Repatriering:

Utan att gå in alldeles för mycket på etymologi kan man säga att repatriering innebär att föra tillbaka något eller någon till ursprungsplatsen, ursprungslandet, ursprungsområdet och så vidare.

När det gäller repatriering av föremål uppstår ett viktigt distinktionsproblem i och med att ursprung inte alltid är självklart. Är ursprunget t ex den plats föremålet är tillverkat? Är det där de som haft föremålet i sin ägo bott? Är det där deras släktingar bor nu? Är det där föremålet är upphittat? Även relativt recenta föremål innefattar denna problematik, men ju äldre föremål, desto svårare är det. För att exemplifiera detta kan man ställa sig frågan om vem som äger rätten till låt oss säga ett bronsåldersföremål där det i princip är omöjligt att härleda saker som t ex släktskap och rådande kultur kontra dåvarande. Hursomhelst så är denna distinktion givetvis så komplex att det inte går att säga något generellt, utan man måste göra individuella bedömningar.

2. Kulturföremål:

För att diskussionen skall kunna leda till något är det nödvändigt är det nödvändigt att göra en vid benämning på begreppet. Detta helt enkelt beroende på att föremålens art är så vitt skiljda. Det finns helt enkelt en uppsjö av tänkbara föremålskategorier. Därför blir definitionen följande:

Kulturföremål är föremål som har ett särkilt värde, antingen ett gemensamt värde eller ett värde för vissa personer, som t ex de som kräver dem tillbaka. Dessa föremål måste även betraktas som kulturföremål av de institutioner som handhar dem. Utan den sistnämnda distinktionen bör det nämligen inte ens vara en fråga för diskussion, då inget hinder för tillbakalämnande torde föreligga.

Med denna definition går det att gå vidare och redogöra för vilka filosofiska och teoretiska grunder som frågan om repatriering vilar på. Viktigt att ha i åtanke är dock att vilken teori man än väljer att stå bakom så finns inga absoluta sanningar. Undantagen är det som upprätthåller lagen och väldigt många aspekter spelar in, såsom politik, ekonomi och diplomatiska förvecklingar. Utöver detta måste även rent äganderättsliga aspekter tas i beaktande, vilket även kommer göras i resonemanget.

Har föremål ett konstant eller föränderligt värde?

En av de viktigaste frågorna rörande repatriering av föremål är huruvida ett föremåls värde är statiskt eller föränderligt. Med detta menas om huruvida ett föremål endast har ett värde i sin kontext eller om nya värden kan läggas till utefter de omständigheter som föremålet handskats i. Om så är fallet, när förändras värdet till något nytt? Vidare kan man fråga sig om inte ett föremål har olika värden för olika personer?

Enligt Igor Kopytoff har varje föremål en biografi, vilket innebär att föremålets värde har förändrats och fått tillägg från det att det lämnade sin ursprungsplats. Ett föremål som på ett eller annat sätt har förts ut från ett område till ett annat har något mer att berätta än bara ursprungshistorien om varifrån det hör hemma och vad det var till för etc. Även själva utförseln har infogats i föremålets värde och kan sålunda inte enbart betraktas som ett enskilt folkslags, kulturs eller släkts. I praktiken kommer föremålets värde av att det har något att berätta, att dess historia är dynamisk.

I kontrast till detta finns teorin om att föremålen i sig inte har något att berätta. De är i sig själva dövstumma och får bara en betydelse när de blir satta i en kontext. Om så är fallet så torde repatriering av bortforslande föremål alltid vara av godo, då de i sådana fall inte har något egentligt värde. I detta perspektiv dyker snarare problem och diskussion om vilket som är ett föremåls rätta kontext upp. Denna diskussion handlar framförallt om att utröna vart ett föremål hör hemma men säger inte så mycket rent normativt om repatrieringsfrågan.

I denna diskussion utgår jag dock ifrån att föremålen har en dynamisk värderegim, dels då jag personligen är av den meningen men även för att överhuvudtaget möjliggöra en diskussion.

Äganderätt till föremål kontra ett universellt mänskligt kulturarv

Beroende på vilken teoretisk utgångspunkt man har får denna fråga olika svar och olika konsekvenser. Utgår man ifrån en föränderlig värderegim kommer frågan att handla om vilka värden ett föremål har och vilka som värderar det olika. För en ursprungsbefolkning kan ett återförande vara viktigt för en identitetsskapande process, en del i den postkoloniala frigörelsen. För en arkeolog ligger värdet bland annat i kunskapsbevarande, man vill ha en möjlighet att återkomma till ett material eller föremål för att omvärdera det. Detta har sin grund i vetskapen om hur våra tolkningar är präglade av vår samtid och vårt förmedvetna. Det kan också röra sig om rent teologiska eller i brist på bättre ord, trosbundna föreställningar.

Ett sådant exempel är den så kallade Kenewickmannen som återfanns i nordvästra USA. Hans 9000 år gamla lämningar startade en rättstvist som slutade med att man bedömde att han inte skulle återföras, då det inte kunde styrkas att han hade några bevisbara band till de nu levande grupperna i området. Detta väckte stort raseri hos dessa grupper som hävdade att de levt där sedan urminnes tider, det var helt enkelt en del av deras tro, vilket inte är något som vetenskapen kan sätta sig över. Detta har ett klart samband med den övergripande konflikten i USA om tro kontra vetenskap.

Denna diskussion ämnar jag inte gå in på här, snarare vill jag poängtera att det inte finns några klara skiljelinjer som styr vem, vilka, när eller hur äganderätten till ett föremål äger grund och går att styrka. Man måste beakta att kulturer är något som är i ständig förändring och utveckling, vilket får följden att det blir svårt att hävda sin rätt till ett föremål. Det finns inget som säger att en kultur eller ett land har äganderätt till ett föremål på grund av att det återfinns i eller kommer från det stycke land de nu innehar eller befinner sig på. Ej heller går det att klart och tydligt påvisa att en förfaders kultur är densamma som den nuvarande, då ömsesidig påverkan ständigt pågår.

Som en följd av det ständiga utbytet mellan folkgrupper och kulturer genom alla tider bör man istället betrakta kulturarvet som ett universellt kulturarv som tillhör oss alla. Detta är ett av de starkaste argumenten mot repatriering eftersom det ifrågasätter själva grunden till många av repatrieringsfrågorna, dvs. de identitetsskapande. Man hävdar att ett sådant förfarande i själva verket motverkar den öppenhet och ömsesidigt utbyte som den postkoloniala frigörelsen utgör och som globaliseringen sägs medföra. Med andra ord kan en sådan process snarare betecknas som identitetsskiljande och inte uppbyggande.

Men, undrar man då, skall inga föremål alls återlämnas? Varför skall en stor del av det så kallade mänskliga kulturarvet finnas på museum i Västeuropa och Nordamerika? Svaret är att det bör det inte alls göra, men istället för att se det som någon sorts helande process för något som ingen av oss nu levande bär skuld till, så bör man fokusera på andra orsaker till repatriering.

Orsaker till repatriering:

Det finns i princip två nödvändiga orsaker till ett återförande. Det ena är att reparera de skador som gjorts genom åren av kulturarvet. Föremål ur samma kontext är spridda på olika platser, delar av föremål har flyttats med andra fått stå kvar. Detta medför att kunskapen och upplevelsen av kulturarvet försämras och det måste vi som arkeologer och människor motverka. Exempel på sådana återföranden är La Amelia Stela som under lång tid var i två delar. 1994 återfördes den till den resterande delen som fanns i Guatemala och de kunde sättas samman igen.

Den andra orsaken skulle jag hellre kalla spridning av kulturarvet istället för repatriering. Som det är nu har västerländska museer tusentals föremål från hela världen i sina samlingar. Det finn trummor från Ghana, glasbägare från Egypten, rustningar från Japan, spjut från Brasilien, Guldmasker från Mexico och så vidare. Dessa används dels till forskning och dels till spridning av kunskap till allmänheten. Därför kan man fråga sig hur många svenska allmogemöbler som finns i Ghana, hur många italienska husurnor som finns i Japan eller hur många guldbrakteater som finns i Mexico?

Ställer man krav på repatriering så bör även detta spridas så att vi gemensamt kan ta del av hela mänsklighetens kulturarv. Detta går bortom frågor om äganderätt till ett visst föremål som ofta är omöjligt att lösa och kan vara kontraproduktiva. Istället skapar man något nytt, gör något kreativt och frångår frågor om västvärldens kollektiva skuld som ändå aldrig kommer att lösas, åtminstone inte genom repatriering av föremål. Där man nu gör det för att för att skapa publicitet och få bättre pr skulle man istället föra länder och kulturer närmare varandra, vilket måste anses som livsnödvändigt.