den vackraste stunden i livet var den när du kom
och allt var förbjudet
och allt som vi gjorde den stunden vill jag göra om
för det ekar i huvet
och det blod som jag trodde var stilla
det fick du att rinna
den uppgivna röst som jag nyttjat så illa
fick du att försvinna
och jag somnade den natten i tron på att allt var en del
i en kärleks historia
men det visade sig dagen därpå att jag hade gjort fel
när jag gav dig en gloria
och den stund som jag kände så nära var blott alvedon
och dom himelska ben som jag ville förtära dom gick därifrån
så kom änglar
kom älvor
det börjar bli kallt
graderna sjunker så fort överallt
och det hjärta som skulle bli ditt på nått vis
det fryser nu sakta till is
och du somnade den natten så vaken och drömde om allt
som vi kunnat göra
och om någon som vill ge dig värme när allting känns kallt
om nån att beröra
jag kunde ha gjort vad som helst för att höra den tanken
men själv låg jag tyst i min säng
så frälst av den farliga branten
jag liksom föll över kanten
så
kom änglar
kom älvor
det börjar bli kallt
graderna sjunker så fort överallt
och det hjärta som skulle bli ditt på nått vis
det fryser nu sakta till is
och den jävligaste stunden i livet var den när du gick
och allt var förlorat
där satt jag med mina grön-bruna ögon och såg med blåögd blick
allt jag hade förstorat
kom änglar och ta mig till henne
ge mig en chans
för jag tror att snart brinner ett hjärta för
henne nån annanstans
kom änglar
kom älvor
det börjar bli kallt
graderna sjunker så fort överallt
och det hjärta som skulle bli ditt på nått vis
det fryser nu sakta till is
kom änglar
kom älvor
det börjar bli kallt
graderna sjunker så fort överallt
och det hjärta som skulle bli ditt på nåt vis
det fryser nu sakta till is
kom änglar
kom älvor
det börjar bli kallt
här sitter jag och baddar såren med salt
det går åt helvete med allt
men den vackraste stunden i livet var den när du kom
söndag, augusti 03, 2008
Så sant så sant
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Tråkig dikt. Dessutom är den här bloggen helt missvisande, den här bloggen har ju ingen relevans till hattar och huvudbonad.
Tyckte dikten var jättefin jag, gick rätt in i hjärtat. Jag antar att den är din? Det är din röst, som jag minns den från någon gång i ett annat liv.
Jag har hittat min röst långt från finkultur och poesi, men det är en annan historia som aldrig kommer att bli berättad.
Hoppas livet inte slåss för mycket, men har man inga blåmärken så har man inte levt tillräckligt (jag har förstås levt på tok för lite men har blåmärken ändå. Så går det om man slår huvvet i sin egen gaderobsdörr)
joakim: Bajsar stenhårt i vad du tycker.
Helene: Tack tack, men det är tyvärr inte jag utan Winnerbäck. Smickrande att du trodde det var jag dock.
Kul att du hittat din röst, det hoppas jag alla får göra nån gång, även jag själv.
Skicka en kommentar