Begravning

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är 'jag'. Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av alla mina tidigare."

Med denna dikt av Tomas Tranströmer påbörjade prästen Karl-Axel Hagberg min mormors begravning. På något vis var den extra talande med tanke på mormors sjukdom, som ju måste betraktas som hennes senaste ansikte. Inget mer. Hennes Alzheimers är inte värd att få agera slutpunkt i hennes liv, det får endast vara det sista ansiktet. Det som minst av allt var min mormor, men likafullt förändrade henne till den hon blev på slutet. Men det är och förblir endast det senaste av alla hennes ansikten, endast en liten del av det som blev hennes 87 år långa liv. Hon var så mycket för så många, hennes ansikten var alla på sitt sätt vackra, och jag är glad att jag fick uppleva dem jag fick uppleva. Mormor var fin på alla sätt och vis och många var där för att sörja och ta ett sista farväl. Mest slående var när en av hennes barndomsvänner lade sin ros på kistan. Då kände man verkligen av alla hennes vackra ansikten, allt togs fram när någon som upplevt dem alla tog sitt farväl.

Vidare läste prästen upp min dikt som jag försökt sammanfoga de ansikten jag sett av mormor och med det ta farväl av dem allesammans. Han gjorde det mycket inlevelsefullt och jag är glad att jag lät honom göra det. Det blev på något sätt en del i hans predikan och det passade mycket väl in. Utan tvekan hade jag ångrat om den bara blev liggande i sitt papper den var inpräntad på. Nu fick alla höra och det värmde; inte bara mig utan även alla andra. Många kom fram för att tacka efteråt och det värmde enormt. Mest värmde dock när Perra viskade till mig efter att vi burit hennes kista till likbilen: "Det där gjorde du bra Carl". Det glädjer mig mycket och jag kommer aldrig glömma det. Inte heller begravningen i sin helhet eller mormor. Som sista ord skulle jag därför vilja säga: "Det där gjorde du bra mormor!"