Nyss hemkommen efter ett besök på krematoriet. För vissa kanske det verkar makabert, bisarrt, anmärkningsvärt, intressant, spännande, konstigt eller illaluktande rökigt. Säga vad man vill om det, men det mesta kändes som strikt professionellt, sterilt och under varsam kontroll. Det sköts snyggt helt enkelt.
I kylrummet låg massor av döingar i deras, av släktingar dyrligen införskaffade kistor. I kremationsrummet väntade en liten kista, troligen innehållandes en gammal dam, vars kvarlevor låg näst på tur. Lukten som kändes där kan närmast liknas vid lukten från en bastu, vilket troligen beror på hällen i ugnen samt trät i kistorna.
Ugnen håller en temperatur av cirka 800 grader och en kremation tar, beroende på kroppens massa, dvs mängden kött och ben, runt två timmar. Just temperaturen för ju tankarna till en känd gammal slagdänga av Ebba Grön, men om det finns någon koppling där vet jag ej. Däremot fick vi veta att man eldar med olja, precis som i stort sett hela Sverige förutom skogskyrkogården i stockholm som eldar med gas. Finns ju en bisarr koppling där till saker som hände på 40-talet, men den paralellen tänker jag inte dra.
Nu för att återgå till det eventuellt makabra i ett krematorium. Skulle det vara något så är det doften som kom när den gamla damens kvarlevor fördes in i ugnen och började fatta eld. Inte alls starkt, men ändå med en distinkt touch av kokt fläsk/bränt hår eller naglar. Detta var lite obehagligt, men inte alls som man väntat sig.
Vår guide, krematoriearbetaren berättade för övrigt om Sveriges krematorieanställdas egen vänförening som träffas årligen för någon form av festlighet. Lät lite som en bash av sällan skådat slag, men egentligen, hur festar en sal fylld av krematoribrännare? Troligen precis som alla oss andra, men man kan aldrig veta. Galghumor var det gott om i alla fall. Vad tror ni t ex en kremerare köper i fiskdisken? Gravlax såklart! Humor på hög nivå, eller?
Sammantaget en berikande upplevelse på olika sätt. Inget anmärkningsvärt bisarrt i alla fall, vilket ju är skönt.
Nu skall jag öppna antagningsbeskedet. Kanske blir det ytterligare ett besök på krematoriet idag med andra ord. Annars lyssna lite på Lite de parade, som ju givetvis skall spelas på min begravning. Så grymt fin låt.
I have to go away, som Cat Stephens sjöng, fast såklart inte än, även om vi alla skall den vägen vandra. Men för att lätta upp stämningen lite:
Men vänta nu, var den rolig tänker du. Ja, det är den! Fast bara lite. Kanske anmärkningsvärt bisarr, men vem vet?
Hatten på och hej då!
